Fubbik

SPOTIFY

fubbik har alltid skrivit. Långt innan sin första portakassett sprang han runt på öppna scener och försökte vara smal poet, satte ihop novellsamlingar och gick bort sig på billigt rödvin i litteratur kretsar. Det ständiga skivsamlandet började betala sig själv under en kort period i slutet av 90-talet då klubbvärlden i malmö var redo för lite flummig boom-bap och baktaktsprylar, så när tåget susat förbi stod fubbik kvar med miljoner ideér, hyllor av vinyl och suget efter mer än rökiga mixtapes. Det första steget blev en gammal kassettporta på fyra kanaler, som gick varm i pojkrummet helg efter helg. Flummig fristil, blev nedskriven poesi, som tillslut blev det ljud han alltid haft i sitt huvud sen högstadiets walkman-lurar.
Nästa steg blev den fantastiska E-mu -samplern från tillbaka i dagarna. Utan bruksanvisning började gamla proggplattor styckas upp över trumman och basen. Texterna gick från rymdäventyr till diskbänksrealism och tillbaks igen. På fyra kanaler blev det mer kvantitet än kvalitet, men så länge den sista låten, i hans huvud, var den bästa, var detta aldrig något problem. Med ny studio, nya alster och nya sammarbeten har ljudbilden gått fram brusigt abstrakt, gungig baktakt och textbaserat rakt på trumman, och publiken har såklart varierat med detta. Bäst trivs dock fubbik i en rökig liten studio med senaste loopen på repeat och ideérna fritt svävande, vilket också framgår om man skulle ta några simtag i hans djupa katalog. Oavsett vad man tycker eller tänker om den här lille poet-killen från hjärtat av malmö så är han iallafall, precis som han själv hojtar, på första spåret från tiden i dalaplan-studion " dedikerad till alla som väljer att lyssna"